SSSSPIKEY - like a gay tarantella

Sitter vid denna stund med huvudet lutandes i ena handen. Tufft att skriva med en hand, men det rullar. I alla fall. Huvudet är tvunget att vila i min inte alltför välmanikyrerade hand, på grund av att det är så fullt av orealistiska, men ack så naiva, tankar. Dock måste jag erkänna att det inte bara svävar omkring overkliga tankar i mitt lockiga huvud. Nej, man kan även finna en slags oro där inne. En oro som huvudsakligen rör mitt stackars hår. En liten fågel (a.k.a. min hand) viskade till mig att håret inte längre är lent (som om det någonsin varit det...), utan snarare känns som en enda stor tistel. Detta kan då bero på alla strapatser (a.k.a. färgningar) som mitt hår har utsatts för.

Men jag lovar er kära vänner; absolut högst två färgningar till. NEJ, skriker ni då, och slår nävarna i bordet. JO, blir mitt svar. En blekning till för att få det att bli blont. Om det visar sig bli en fin färg, då räcker det med den färgningen. Men blir det platinablont, nej då står jag inte ut! Då blir det minsann en mörkblond färgning för att täcka över det som skulle ha varit synd i sin renaste form. Inget illa mot de med platinablont hår, jag tycker det är skitsnyggt. Snarare är det så att platinablont inte passar mig, vare sig det gäller utseendet eller personligheten.

Jag skakar bekymrat på mitt stackars huvud, när jag tittar på en bild jag snart ska ladda upp här. Detta  är mitt hår, från augusti tills nu. Hur förvandlades den blyga, fega, rädda lilla tjejen Elin till den galna färgexperimenterande grisbitchen Elin? Som om det skulle finnas något (s)vettigt svar...


5 färgningar, på 5 månader. Skåda, och fasa.

julkänsla köpes' kontakta [email protected]