av elin, inte om elin

"Snyftningarna stiger upp ur strupen, den nya klänningen blir alldeles fläckig. Stegen blir snabbare, jag är riktigt rädd nu. Taggarna på rosenbuskarna river sönder mig. Inte för att det går att bli mer sönderriven än vad jag redan är, inte efter att Du lämnade mig.
Nu springer Du där, hånar mig, jagar mig. Du har en kniv i handen, och Du vet exakt vad du ska göra. Jag vill inte, mitt hjärta skriker förtvivlat, försöker säga åt Dig. Jag faller, snubblar på en utav rosenbuskarna.
    Så lustigt. Det jag fick av Dig på vår första träff var en rosenbuske. Du sa åt mig att vattna den väl, men inte för mycket. Då kunde den tröttna och dö ut. Det kanske var exakt det som hände med det vi hade tillsammans? Jag, kanske var det till och med Du, gav för mycket. Vi satsade, vi förlorade. Måste det sluta såhär?
    Du får tag på mig, skriker åt mig, behandlar mig onödigt våldsamt. Kan inte göra något där jag ligger. Insnärjd i både fötter och händer, av de mest förrädiska rosenbuskar.
    Nu antar jag att slutet är här.
    Det sista jag ser i den här världen är Ditt vackra ansikte. Dina skarpa konturer, Dina gudomliga drag.

- Vad finns det mer att säga? Kärleken är blind."


Give me a comment?

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0