SSSSPIKEY - like a gay tarantella

Hej!

   Jag heter Elin och är 16 år (höll på att skriva 15, svårt att vänja sig). Jag har egentligen mörkblont hår, men för tillfället är det färgat i någon slags brunröd nyans. Jag har gröngrå ögon, och är rätt lång. Detta börjar mer och mer låta som en kontaktannons eller liknande, ska jag vara ärlig vet jag faktiskt inte själv vart jag är påväg.
    Jag är en person som tänker väldigt mycket. Undrar om det märks? Jag kanske verkar blåst, översmart? Kanske tycker folk att jag är en tjej som inte har några problem, kanske tycker de att jag inte har rätt att vara nere? Jag kanske uppfattas som en bitch, eller som en verkligt tråkig person? Somsagt; jag tänker mycket, hela tiden. Vem gör inte det?, tänker du kanske då. Alla tänker, men jag känner mig mer som en iakttagare. Jag ser allt som händer, och mycket mer än vad som sägs. Jag tänker på vad han tänker, på vad hon tänker eller på vad dem tänker. Är alla iakttagare, eller är det bara ett fåtal personer?
    Jag har inte den blekaste om vad folk egentligen tror om mig. Det viktigaste är kanske vad jag verkligen är, och inte vad jag verkar vara. Men andras uppfattning är väl ändå relativt viktig? Om jag ser någon som verkar helt dum i huvudet, då blir jag inte direkt lockad till att gå fram till honom/henne, men tänk vilken miss det skulle kunna vara! Han/hon kanske bara har en allmänt dålig dag?
    Jag skulle vilja kunna läsa andras tankar, om bara för en dag. Få veta, utan en massa lögner, bara vad folk tänker och tycker om just mig. Kanske ändra på mig också, om det är flera som tycker något negativt om mig. Nu låter det visst som att jag vill passa in och vara som alla andra, men jag menar inte så. Jag menar att om flera har lagt märke till en negativ sak i min personlighet,  något som verkligen är dåligt, så skulle jag kunna försöka bättra mig på den punkten.
    En sak som jag har börjat tänka på på sistone, är om jag är en väldigt självisk person. Jag känner medlidande med folk, nästan för starkt medlidande. Ibland går det så långt som att jag börjar gråta om det händer något för någon annan, någon som inte ens står mig särskilt nära. Jag vill att alla ska ha det bra, och vill inte att någon ska bli ledsen. Men ändå känns det som om folk uppfattar mig som en egoistisk bitch ibland. Har ingen aning om varför det känns så.
    Dessutom har jag lagt märke till en liten irriterande funktion som jag verkar ha. Jag känner en press på att vara översocial mot allt och alla. Jag svarar på exakt allt de flesta säger, till och med om det bara är ett "mm". Annars känns det som om jag är en okänslig person som inte bryr mig om andra och deras känslor.
    Något som bekymrar mig är varför jag kan känna mig nere och deppig? Jag har aldrig haft någon sjukdom eller liknande, och ingen som står mig nära har haft det heller. Jag har det inte dåligt hemma, jag älskar min mamma, pappa och min lillasyster. Det går bra i skolan (även om det kan kännas överväldigande ibland), och jag är inte fattig. Jag kan äta mig mätt (och tro mig; det gör jag!) och jag mår bra både fysiskt och psykiskt. Ändå kommer de där stunderna, då där man känner sig totalt värdelös. Jag har tur; de varar aldrig länge. De varar knappt överhuvudtaget, verkligen högst ett par timmar. Varför känner jag då såhär? Egentligen har jag ingen rätt till att göra det; det finns otroligt många som har det miljontals gånger värre. Ändå hatar jag känslan av att folk tycker att jag är en blåst bimbo som har ett perfekt liv. För ett perfekt liv, det har jag faktiskt inte. Kanske är det alla småsaker som tillsammans ligger och puttrar under ytan? Kanske är det dem som är orsaken till att jag känner såhär ibland?
    Slutligen vill jag bara säga att jag älskar mina vänner. Även om nästan ingen av dem tycker och tänker som jag, är de ändå en del av mig. <3


    Jag heter Elin, och är 16 år. Jag är trött, har ont i huvudet, och är inte alls pepp på den myskväll jag övertygade min familj att ha ikväll. Men efter ett glas vatten och några ostbågar ska det väl bli trevligt.

Hejdå!